ÖVER OXBROBÄCKEN

Diktsamling av Bengt Emil Johnson från 1996.

Man skulle kunna kalla Över Oxbrobäcken en naturlyrisk diktcykel, eftersom den skildrar ett år i naturen, mestadels omkring Saxdalen, kronologiskt, från kallt nyår till december och vintersolstånd. Den består av tjugo mindre avdelningar (med ibland en dikt, ibland flera) och i formellt hänseende är dikterna mycket olika varandra. Från korta närmast centrallyriska småstycken, via strofer av två- eller treradingar och mer oregelbundna konstruktioner, till ren prosalyrik. Över huvud taget har uppställningen på sidan, som vanligt hos Bengt Emil Johnson, stor betydelse. Se exempelvis avdelningarna "Oktober" och "Trädfragment".

Verkligheten är således viktig här, och vi tappar aldrig kontakten med den högst påtagliga omgivningen – verkligheten finns och kan registreras med sinnena, något som till och med gäller den ständiga följeslagaren Fancy, golden retrievern i sin luktrymd. Tallarna och fågelstugan finns utanför fönstret, på det gamla gruvområdet arbetar maskinerna med "återställandet", ibland är det folkrace på slamdammarna, stigarna passerar Vasskärret, Låsberget, Rannmossen, Grottfallet och Tors-Karis, och i fjärran finns bergen och sjöarna. Överallt närvarande är fåglarna – svarthättan, lövsångaren, gärdsmygen, hägern, björktrastarna – men även flugor, älgjägare och mullbadare. Och genom allt rinner och sjunger Oxbrobäcken. Vid bara ett par tillfällen lämnar texten Räfvålaområdet och tar sig till Bränntjärn eller, billedes genom Sommarsverige, till Atterboms Tuddbokälla utanför Mjölby.

Men även om man alltid måste "gå för att komma dit man skall" och alltid tänker någonstans, består samlingen till mycket stor del av poetiska funderingar och reflektioner. Om sanningen (och postmodernismen och kvantfysikens katter), om diktandet (den ständigt närvarande imaginära publiken med fjärrkontrollen och svårigheten att fånga nötskrikan i ord), om naturen som det stora minnet, om rotsystemet in i oss själva. Om de stora perspektiven (inlandsisens hantverk och hägern som har kontakter med den ödlevärld som också vi har del i). Och om mycket annat – om egentligheten.

Över Oxbrobäcken blev väl mottagen av kritikerna. Man berömde dikternas breda spektrum (med "allt från det lyriskt exakta och förtätade till det mest nonchalant prosaiska) och förmågan att säga samma sak på ständigt nya sätt. Man beundrade formen, det egensinniga ordbruket och humorn ("Johnsons språkliga turer läser man med ett leende i mungipan"), och många poängterar den problemlösa och naturliga utvecklingen från experiment till lättillgänglighet och förmågan att verkligen berätta i dikt. Man ser Johnsons värld som en värld där stort och smått hela tiden befinner sig intill och bredvid varandra, och man anar sig därvid till en kontrast mot mycket annat från högkulturens "salonger". Någon nämner hans stämma som den utan tvekan gemytligaste i svensk poesi – charmen i hans diktning är "att den i sin lättsamma form åskådliggör den sanning som ligger i att man har en personlig relation till omvärlden".

Tommy Danielsson

 

 

Över Oxbrobäcken – och där bortom…

En spontan kommentar av

Bengt Emil Johnson

1 oktober 2004  

Ja, över bäcken. I det här fallet minns jag hur titeln kom till. Det var vinter, jag steg på ett visst ställe över bäcken, på en isbrygga. Och bäcken sjöng verkligen, förstärkt av isbryggans resonans. Och jag tyckte att den sjöng för – inte brinnande, men "rinnande livet".

BIBLIOGRAFISKT

Utgåvor. Stockholm 1996 (Bonniers)

Recensioner. Arbetet 16.9 1996 – Barometern 10.9 1996 – Borås Tidning 13.9 1996 – Dagens Nyheter 13.9 1996 – Gefle Dagblad 30.9 1996 – Göteborgs-Posten 13.9 1996 – Hallandsposten 19.9 1996 – Helsingborgs Dagblad 2.5 1997 – Hufvudsstadsbladet 28.12 1996 – Sundsvalls tidning 2.5 1997 – Svenska Dagbladet 13. 9 1996 – Sydsvenska Dagbladet 15.9 1996 – Upsala Nya Tidning 13.9 1996 – Vestmanlands Läns Tidning 13.9 1996 – Västerbottens-Kuriren 13.9 1996 – Östgöta Correspondenten 13.9 1996

____________________________

Det är ju så med livet att det rinner undan medan det pågår. Det finns erinringar om detta triviala men betydelsedigra faktum i boken. Min generationskamrat och, ibland, trätobroder, Erik Beckman, hade oväntat avlidit. Där var också andra försvunna: en viktig arbetskamrat på radion i Stockholm, förre programdirekören Torsten Byggdal – min granne och vän från lokalrevyer i Saxdalen på 50-talet Folke Helsing. De tog sin plats i mitt medvetande – och vad skall man släppa in i dikten om inte det aktuella medvetandet?

Men att gå över Oxbrobäcken måste också betyda att släppa in något alldeles annat, inte lokalbetingat. "Vi var här en stund" står det i boken, javisst: just här på platsen, där en "platsens poesi" kan låta sig skrivas. Men där, på platsen, bryter sig också annat in. Man kan faktiskt skymta Schrödingers katt (i skepnad av en vardaglig strykarkatt) under spireabusken.

Det handlar på något sätt om sanningars bräcklighet. Och jag tyckte nog att själva Oxbrobäcken var ovanligt sann: den syns på 1700-talskartan, den har runnit stadigt genom hela mitt rinnande liv. Att sedan, som kamraten Erik Beckman, försöka göra sitt "projekt" till att upprätta en förteckning över allt som finns, är lika hopplöst som hoppfullt. Att räkna sina dagar kan också ha sin mening.

Tilläggas skall att dikter som några redan nämnda kan komma till av tillfälligheter, eller om man vill kalla det så: av inspiration. Andra kommer till på begäran, som beställningsverk.

Sonja Döhre på SVT ville göra ett program om stigar, jag skrev om stigar. En intern radiotidning ville ha några ord om träden i parken utanför, jag skrev om träden. Vännen Bengt af Klintberg hörde av sig och höll på med en antologi om flugor, jag skrev ett par flugdikter. Så där är det. Ibland inspireras man, ibland blir man uppfordrad. Får jag citera mig själv? "Tänk om man alltid visste vad man gjorde!"

Bengt Emil Johnson

utskrift