SVARTA BALLADER           utskrift

Diktsamling av Dan Andersson från 1917.

Arbetet på en ny samling dikter, efter Kolvaktarens visor, började redan 1914, och ett manuskript benämnt Dikter var klart i augusti 1916 och sändes både till Tiden och Bonniers. I maj hade för övrigt Dan Andersson rest till Stockholm och visat dikten "Purgatorium" för Tidens förlagschef, som emellertid inte alls tyckte om den. Bonniers ställde sig först positiva till dikterna, men meddelade snart att något honorar kunde det inte bli fråga om, och Dan begärde därför tillbaka manuskriptet. Den här mysteriösa "refuseringen" förde det goda med sig att många nya, starka dikter kommit till när väl Svarta ballader blev av.

I maj 1917 anhöll Dan om ett förskott hos Bonniers eftersom han hade en diktsamling på gång "vilken alldeles säkert kommer att säljas i flera upplagor, till jul". I juli sände han Svarta ballader till förlaget, och fick återigen svaret att vi ger ut den - men utan honorar. Dan vidarebefordrade den då först till Åhlén & Åkerlund och sedan till Framtidens förlag, men båda refuserade. Så kom det sig då att han den 15 augusti skickade tillbaka dikterna till Bonniers. Han skriver: "Då det av vissa skäl för mig är absolut nödvändigt att få medsända dikter ut i bokmarknaden i höst, föreslår jag Eder att antaga dem till utgivning detta år" och "är jag villig som honorar endast motse ett visst av Eder fixerat belopp för senare upplagor." Den 19 augusti insisterade han i ett brev att "det vore av stor vikt för mig att få ut dem fortast möjligt", den 20 augusti kom kontraktet, och i november gavs Svarta ballader ut. Dan Andersson fick tjugofem gratisexemplar för sin insats som författare till en av seklets mer betydande svenska diktsamlingar.

Men varför hade han då så bråttom, varför kunde han inte vänta? Det tyngst vägande skälet var antagligen en rädsla att Harry Blomberg blivit påverkad av honom, och att han, om Blomberg kom ut först, skulle se ut som en epigon. Blomberg, som nära vän, hade nämligen läst dikterna under våren, och i juli hade Dan fått besked om att kamraten skulle debutera hos Bonniers, och att denne dessutom fått tvåhundrafemtio kronor i honorar. Därav brådskan således. De här uppgifterna, som lämnats av Waldemar Bernhard, kommenterades långt senare av en irriterad Blomberg. Blomberg påstår att han träffade Dan  på ett tåg till Stockholm under sommaren, och att det var då de båda fick klart för sig att den andre skulle ge ut dikter till hösten. De hade nämligen var sitt kontrakt att visa upp, och Blomberg hade blivit mycket förvånad över Bonniers behandling av Dan. Som Gösta Ågren visat har Blomberg troligen misstagit sig - mötet ägde rum senare på hösten - och skälen till Dans panik, som för övrigt var obefogad, är nog dem Bernhard lade fram.

Av Svarta balladers tjugoåtta dikter är några mycket tidiga ("Jägarnas vaggsång", "Hemlös", "Visa", "Vaknatt" och "När mor dog"), några åter skrivna under 1917 ("Vaggsången vid Kestina", "Gillet på vinden", "Tiggarn från Luossa" och "Predikaren"), och naturligtvis kan man inte kräva någon utpräglad enhetlighet med en så utsträckt tillkomstperiod. Men man kan under alla omständigheter urskilja ett antal ämneskretsar. Ett vanligt motiv utgör de utstötta, avvikarna, de som har svårt med livet och gemenskapen – Karis-Janken, Tiggar-Stina, Harald, Simon, den återvändande fången. Men även de mer accepterade, konstnärsnaturerna, känner gärna ett främlingsskap i tillvaron. Så tiggaren från Luossa, Olle spelman, spelmannen, Angelman och Bogg, och till och med den vise kung Salomo. Och också för de egentligen anpassade kan livet bli tungt, som för gamlingen på livets höst, för Paljaka-Anders på dödsbädden och för styrmännen och matrosen på krogen i Hull. Det finns ändå, i några dikter, en tro på världen hitsidan graven, även om lyckan mestadels återfinns i det förgångna och det icke närvarande. ("En strof till Huck Finns minne", "Minnet", "Till min syster").

Men naturligtvis är eftervärlden central i Svarta ballader. Riket bortom bergen, botgöringens värld i "Purgatorium" och "Fången", döden befriaren för sådana som Tiggar-Stina och Simon, dödssömnens frid i "När mor dog", de höga sångernas obeskrivliga upplevelse i "Kvarnsången" och "Gillet på vinden", den avspända domedagsdramatiken i "Angelika".

Tommy Danielsson

 
BIBLIOGRAFISKT

Utgåvor. Stockholm 1917 (Bonniers)

Recensioner. Aftontidningen 19.11 1917 – Dagens Nyheter 28.11 – Ny Tid 14.11 1917 – Mora Tidning 11.12 1917 – Social-Demokraten 22.12 1917 – Stockholms-Tidningen 27.11 1917 – Svenska Dagbladet 6.12 1917 – Tidning för Falu län och stad 19.12 1917 – Vestmanlands Läns Tidning 20.12 1917

Litteratur. Waldemar Bernhard, "En mörkrets och hemlöshetens sångare", Idun 29.12 1918 – Harry Blomberg, "Kring ’Svarta ballader’ och en debut", Dala-Demokraten 27.12 1941 – Gösta Ågren, Kärlek som i allting bor: Dan Anderssons liv och diktning 1916–1920, Göteborg 1971: 83–165 – Olavi Hemmilä, En yogi kommer till stan 2002: 142–153

________________________________________

Svarta ballader i fulltext genom Projekt Runeberg