ANTECKNINGAR FRÅN EN OBEKVÄM KÄRLEK             utskrift

Diktsamling av Barbro Gummerus från 2004.

Barbro Gummerus har här gett ut en sammanhängande samling dikter, tillkomna under en lång tidsperiod och delvis tidigare använda vid egna uppläsningar. Hon berättar om en passionerad kärlek med ett tonspråk som ibland för tankarna till Edith Södergran, både till "Dagen svalnar" och till de kosmiska visionerna i hennes senare samlingar. Även Höga visan känns ofta närvarande, inte minst när rubrikerna "hög visa I" och "hög visa II" dyker upp i den sista avdelningen. Då ska man komma ihåg att även den intensiva kärleksskildringen i Såsom en signetring genom sin titel anknyter till Bibelboken i fråga.

Redan den första, fristående dikten med sitt "Jag har träffat dig förr i olika solsystem" slår an tonen. Det som sedan följer är organiserat i fyra avdelningar med bruten kronologi. I "(antecknat från orkanen)" dominerar skuld och förtvivlan, och den stora frågan är hur någonting som är så ljust kan förorsaka ett sådant mörker. Skuldens korpar hackar i mellangärdet, och de blir allt fler. Korsets trä känns mot handlederna, i drömmen, och det onda skrattet skallar. Men mitt i allt det mörka finns också ögonblicken av hopp och styrka, och i avdelningens sista dikt, i en okomplicerad piruett, skimrar spåren av den älskade som ett ljusspel i gräset.

I "(antecknat från saknaden)" är det frånvaron av den älskade som präglar allt i det närvarande, och livslinjen är bruten. Men minnet finns av stunden då korparna blundade, och känslan av att just nu är ändå den älskade vid liv och kan skapa. Kanske finns framtiden, kanske kommer han ändå sent en kväll, ridande på en svart fux. Eller kommer han ridande på molnen och har bara ögon för alla andra? Men mörkret dominerar trots allt, och kärlekens obarmhärtighet. Värmen kommer bara ur bråddjupen, och mörkret kan på sin höjd få skiftningar – innan allt stillnar.

I "(antecknat från rörelsen)" blir tilltalet mer specifikt och Höga visan-tonfallet tydligare, liksom den nästan telepatiska kanalen till den älskade. "Gå tyst / Min vän skriver". Men i det närvarande rasslar de osynliga kedjorna, och en sorgetyngd främling går vid hennes sida. Vad göra? Resignera – rusa in bland tigrarna vid stupet – ge vika för Hakalams lockelse? Men avdelningen tonar ut i hopp och förtröstan. Den ljusa, starka hösten har kommit – och han är på väg. Den sista avdelningen utgörs av en lovsång till den förverkligade kärleken, till dess ljuvlighet, till den oreserverade närvaron, till den älskades leende, till blotta tanken på hans namn. Men något lyckligt slut är det naturligtvis inte fråga om – jublet är "(antecknat från orkanens öga)". Orkanen återkommer – och saknaden.

Tommy Danielsson

 

                                                                    Foto Reidar Falk
BIBLIOGRAFISKT
 
Utgåvor. Stockholm 2004 (Podium)
 
Recensioner. Dala-Demokraten 3.4 2004