KOLARHISTORIER        utskrift

Novellsamling av Dan Andersson från 1914.

Dan Andersson började sin litterära verksamhet på allvar efter att han i januari 1913 slutat som kringresande ombudsman för nykterhetsrörelsen – men naturligtvis visade det sig svårt att hitta en förläggare. Ett prosamanuskript, som gått förlorat, refuserades i april, ett nytt skickades in i maj med ett rekommendationsbrev från Karl-Erik Forsslund, men brev och manus hamnade olyckligtvis på olika förlag, och inte heller ett försök att "slakta" texten och placera ut den i tidningspressen lyckades. I augusti fanns i alla fall manuskriptet Sorgmarschen på Tidens förlag dit Forsslunds brev adresserats, och samtidigt påbörjades en Finnmarkens krönika efter ett "briljant uppslag". I november sände Dan den färdiga texten till E. Lundqvists förlag under det nya namnet Kolarhistorier. Den kom tillbaka refuserad men vidarebefordrades omedelbart till Tidens förlag tillsammans med en ytterligare samling noveller, Finnmarksmänniskor. Kolarhistorier blev antagen i mitten av januari 1914 och kom ut i april.

Under hela den här perioden bodde Dan Andersson tillsammans med föräldrar och syskon i det lilla torpet Luossa i Skattlösberg, men ofta vistades han annorstädes. I Gonäs tillfälligtvis, i en lägenhet i Ludvika några höstmånader 1913, någon gång på resa till Stockholm, någon gång på besök i Brunnsvik.

I Kolarhistorier har ett antal berättelser och ett antal berättarfragment inordnats under en gemensam ram, och berättarjaget – "författaren" – är en ung kolare som under en vinter i skogen skrivit ner betraktelserna på lediga stunder. De olika avsnitten handlar dels om det tunga slitet vid milorna och dels om det berättande som fyllde vardagen och som utbildade livssynen och bearbetade förtrycket. Ett "Förord" inleder och i "På väg till storskogen" vandrar berättaren och vännen Mats en kall senhöstdag upp mot skogarna och milorna. "En gammal finnes anteckningar" bryter av i någon mån och relaterar förlopp som ytterst bygger på Dan Anderssons far Adolfs livsöde. I "Stormnatt" hamnar vi mitt i kolarslitet. En mila "slår" och räddningsarbetet i mörkret tar flera timmar i anspråk. I vila, efter gröten, läser berättaren för Mats "Sagan om Vagnberget", där Våg-Jan sluter förbund med djävulen. Avsnittet "Utrivning" innehåller såväl skildringar av det tunga arbetet då de färdigbrända kolen skulle rakas fram som av avbrotten, historierna, kaffegrytan. Skrönorna fortsätter i "Mats berättar om underliga människor och underliga ting" och i "Spökhistorier", där kolaren Mård-Jon för ordet. I "Trollkarlar" sitter berättaren ensam i sin koja och läser i Den Gamles Bok om svartkonst och magi. I "Drömmar" får han besök i den iskalla vinternatten av de fattiga döda som tänker döma och bestraffa sina herremän och förtryckare. Tövåren har gjort sitt intåg i "Finnmarksoriginal och andra", och Mård-Jon fortsätter sina berättelser om makterna – de goda och de onda – och om tyranniet vid Varghyttan. I "Milan brinner" skyndar man iväg för att hjälpa en kamrat som råkat illa ut med sin mila, och den månljusa natten hinner gå mot sitt slut innan faran till sist är över. "Ett dystert julminne" ser Domar-Pelle berätta den sorgliga historien då Sörbyfolket gick ner sig i noret vid Granhyttan på väg till julottan. Så kommer våren på allvar, "Snön smälter", och det blir dags att vända tillbaka till bebodda trakter. Den egensinnige Jägar-Ville tar för en tid över kojan, som det – trots allt – innebär ett visst vemod att lämna.

Kolarhistorier blev inte särskilt uppmärksammad när den kom, det såg ut som om den skulle drunkna i tystnad, och även Dan Andersson själv uttryckte starka tvivel på dess värde – han skrev till Rebecka Svensson i Ronneby att den knappast var värd trycksvärtan. Forsslund var emellertid positiv och berömde avsaknaden av känslosamhet och stämningspjunk.

Populariteten kom dock snart, och Erik Hjalmar Linder betecknar debutverket som tveklöst en av Dan Anderssons bestående böcker. Skildringen är enkel, nästan konstlös, språket lågmält men kraftigt och den bild som ges av kolarnas liv ytterst trovärdig. Samtidigt finns där mystik och mer temperamentsfulla inslag som får Linder att jämföra med Edgar Allan Poe. Realismen och mystiken framhålls även av Lennart Breitholz, och Ingemar Algulin trycker på det säkra berättandet och den initierade skildringen. Göran Hägg är mer återhållsam och menar att novellerna är intressanta bara därför att de är av Dan Anderssons hand.

Tommy Danielsson

 

BIBLIOGRAFISKT

Utgåvor. Stockholm 1914 – Stockholm 1930 (Samlade skrifter 1: 1–94) – Stockholm 1978 (Samlade skrifter 5: 131–231. Utg Gösta Ågren).

Recensioner. Aftontidningen 3.6 1914 – Mora Tidning 23.6 1914 – Social-Demokraten 1.8 1914.

Litteratur. Eric Uhlin, Dan Andersson före Svarta ballader 1950: 166–177, 277–342.