VÄSTERBERGSLAGEN      utskrift

Trakten runt sjösystemet från Väsman till Barken, runt Ludvika och Smedjebacken, hamnade sent på den litterära kartan. Psalmdiktaren Jesper Swedberg ägde (Gamla) Prästhyttan mellan Norrvik och Stensbo vid 1700-talets början och var samtidigt delägare i Marnäs och Starbo bergsmannahyttor. Och Swedbergs son, den verkligen världsberömde Emanuel Swedenborg – en av de mest kända svenskarna över huvud taget – vistades tidvis under sin ungdom i Starbo. Swedenborg gjorde sig ju senare bemärkt som författare till besynnerliga skrifter på latin om andeväsen och efterliv, startpunkten för den swedenborgska kyrkan. Men mer än om dessa båda kortare "besök" av kända litteratörer är det knappast fråga före sekelskiftet år 1900. Romantiken stannade på andra sidan landskapsgränsen till Värmland. Tegnér bodde en tid helt nära på Rämmen och hade flera besök där av Geijer – det är allt. Och även nittiotalisterna höll sig på avstånd, trots närheten – Selma Lagerlöf, Gustav Fröding, Erik Axel Karlfeldt.

Men den förste lokala författaren av betydelse var skolad i nittiotalets hembygdsromantik, och under några år vid 1900-talets början stod han verkligen i händelsernas centrum, i vandringssångernas år då ungdomen skulle ut i markerna och dyrka solen. Karl-Erik Forsslund var född i Ljusnarsberg, han var aktiv som student i Uppsala men återvände till hemtrakterna 1898. Han gifte sig då med patron Öhmans dotter i Sörvik och slog sig ned på Öhmans bergsmansgård i Brunnsvik, Storgården. Forsslunds "roman" Storgården. En bok om ett hem från 1900 fick mycket stort inflytande i sin tid och har betecknats som "skedets mest representativa verk, dess evangelium". Men tiden var snart ute för ungdomsmötenas framstegsoptimism, och i och med Strindbergsfejden 1909–1912 var Forsslund definitivt borta från den offentliga arenan. I fortsättningen, och efter en allvarlig kris, skrev han mest saklitteratur om hembygden och lade sina krafter på det väldiga projektet Med Dalälven från källorna till havet (1918–1934).

Forsslund var nära vän med, och hjälpte verkligen fram, Dan Andersson både före och efter debuten 1914. Det är därför mycket intressant att notera att Dan Andersson lever genom att vara det som Forsslund inte är eller kunde vara. Och Forsslund är sedan länge död som levande författare. Det Forsslund – genom sin akademiska bildning och högborgerliga position – bara kunde eftersträva, det kunde Dan Andersson genom sin bakgrund göra äkta. Forsslund var naturvetaren som gav sig ut i det vilda för att registrera och notera, han var stadsmänniskan – trots att han kom från Kopparberg – som programmatiskt sökte det lantliga för att finna andlig och kroppslig pånyttfödelse, och han stod på grund av allt det här utanför. Han kunde söka det enkla folkets sällskap och uppskatta naturligheten och ursprungligheten, men han tillhörde en annan klass – glorifierandet å ena sidan och bondkomiken å den andra var alltid nära. Dan Anderssons vildmark var självupplevd och innehöll mer av tyngd och allvar än av hurtighet och vandringssång. Han visste vad kroppsarbete ville säga och avskydde det, hans distans – vad gäller intressen och livssyn – till människorna i bygden var stor, och därför befann han sig nära dem. Ingen gloria – ingen buskis. Han hatade och älskade det fattiga folket och det vilda, och hans rastlöshet var stor.

Dan Andersson dog ung, därav hans karriär som medial företeelse. Därav det tvivelaktiga rykte han får dras med i kulten kring hans namn. Därav den oändliga mängden av trubadurer som annekterat vissa nummer ur hans extremt sångbara lyrik, därav slokhattarna, därav helgdagskvällens falnande glöd vid timmerkojan, därav all längtan efter något bortom bergen.

Dan Anderssons insats som författare har ingenting med allt det här att göra, den kommer ur förmågan att förena motsatser och torpedera plattityder. Han utgår från väckelsesång, Fröding, Jack London, Forsslund, men han söker hela tiden sin egen väg, och han lägger alltid till något av sin egen livsångest. Ingenting blir någonsin lättköpt, och aldrig blir därför Dan Andersson till en enkel epigon. Kontrasten mot Forsslund är oerhört intressant, öppenheten via konstnärsvännerna i Stockholm för expressionismen likaså och modet att vara allvarlig, att som i romanerna tackla de allra tyngsta livsfrågorna, värt all beundran. Dan Andersson är en mörk och i många avseenden depressiv diktare, långt från bilden av den romantiske drömmare som tillbedjarna velat ha honom till. Men just därför är han också en konstnär att verkligen ta på allvar och söka inspiration och livskraft hos.

Om tiderna gått förbi Forsslund, så är detta inte fallet vad gäller Dan Anderssons far Adolf, tvärtom. Utan sonens karriär skulle visserligen hans insats säkerligen ha fallit i glömska, men som nu är finns all anledning att tro att han med tiden blir mer och mer uppmärksammad, och det inte bara av dem som vill förstå Dan Anderssons bakgrund. Adolf Anderssons efterlämnade material bär vittnesbörd om en för tiden unik litterär inställning till den egna tillvaron och till finnmarkens muntliga berättare. Den korta själv-biografin finns utgiven, och väntar gör bland annat den handskrivna, och som bok uppställda, 300-sidiga Anteckningar från Vesterbergslagen.

Genom Dan Andersson fick Ludvikatrakten sent omsider en egen etablerad författare, vilket säkerligen delvis förklarar mycket av den litterära livskraft som funnits i bygden sedan hans bortgång. Många har säkert graviterat hit på grund av att han levde här, och hans allvar och kompromisslösheten har gett många styrka att ingjuta kvalitet i det egna verket.

Ivan Oljelund tillbringade många somrar – ibland upp till fem månader per år – på Gasenbergets fäbodvall norr om Nyhammar, men det var inte bara Dan Anderssons ande som förde honom dit. Fadern var typograf – först i Sala, sedan i Stockholm på Lilla Nygatan – och släkten kom ursprungligen från Finland, men modern föddes i Grangärde, även om familjen lämnade bygden när hon var tre år. Mormodern var äkta dalkulla och "ett märkvärdigt fruntimmer", en helbrägdagörerska som botade sjuka med matolja och Apostlagärningar. Dessutom hade Oljelunds första hustru, Linda Öberg, redan före äktenskapet förvärvat en stuga på Gasenberget, och så tidigt som 1914 skrev hon en intressant skildring därifrån, Nygift på sommarnöje. Boken gavs ut på Bonniers och berättar i dagboksform om en sommar på berget, för det mesta i ensamhet. Det börjar den 2 juni på Stockholms centralstation och slutar den 27 augusti med höstens ankomst: "Farväl för i år, mina kära berg och skogar. En hel lång, arbetsam vinter skall förgå, innan jag återser er. Sköt om er nu, hvila er under snötäcket och välkomna mig, friska och evigt nya nästa vår!" Däremellan får vi oss till livs många ögonblicksbilder från en verkligen förlorad värld, och möter anförvanter till nu levande Nyhammarsbor. Linda levde för övrigt ett mycket äventyrligt liv under ungdomen – med fadern sjökaptenen. Dottern Thea Oljelunds roman Linda handlar emellertid inte om modern, utan om mormodern. Thea Oljelund har dessutom författat ungdomsböcker, en bokserie om Det övernaturliga och en prosabearbetning av Bengt Bratts tv-serie Hem till byn.

(Resten av texten kan läsas genom att man klickar på "utskrift" till höger om rubriken)

 

 

 

 

     

 

 

 

     

     

Manne Larsson, Predikstolen

BIBLIOGRAFISKT 

Någon bibliografisk handledning eller utförlig litterär översikt finns ännu inte för Västerbergslagen, men därmed inte sagt att områdets författare bara behandlats isolerade från varandra. I Elisabet Hemström, Litterär vägvisare genom Dalarna 1989 får Ludvika kommun (Karl-Erik Forsslund, Dan Andersson, Olle Svensson) och Smedjebackens kommun (Werner Aspenström – och samlingsplatsen Vanbo) ett kapitel var. Lars Furuland, Författare i Dalabergslagen: tjugo porträtt och verkförteckningar 1997 behandlar många av Västerbergslagens författare (Dan Andersson, Werner Aspenström, Hjalmar Eriksson, Karl-Erik Forsslund, Teddy Gummerus, Bengt Emil Johnson, Maj-Britt Nergård, Nils Parling, Arne Persson, Olle Svensson) och av Teddy Gummerus hand finns en liten maskinskriven skrift om Karl-Erik Forslund, Alf Ahlberg, Carl-Emil Englund, Ivan Oljelund och Olle Svensson (Författare med anknytning till Ludvikabygden: en presentation 1986). Lars Furulands bibliografi Bergslagen i litteraturen 1998 förtecknar främst skönlitterära skrifter om hela Bergslagen och är mycket användbar. En mycket intressant och läsvärd inblick i några författares samvaro med varandra under en viss tid får man i E. R. Gummerus, Trollkarlen vid Pajso: i Dan Anderssons värld 1980 (förutom författaren: Otto Blixt, Ivan Oljelund, Nils Parling och Olle Svensson).

                  ______________________________________

INSTRUKTION                

Västerbergslagensidan innehåller ett antal författarporträtt och verkpresentationer, och förhoppningen är att texterna med tiden ska bli fler och fler och, rent utopiskt, till slut behandla samtliga regionens utgivna skönlitterära författare och verk. Detta kräver förstås en medverkan av många intresserade skribenter, unga som gamla, och just en sådan verksamhet är precis vad Litteraturberget handlar om. Det är inte bara fråga om att ge information, utan huvudpunkten är medverkan och aktivitet, en fortlöpande, och egentligen aldrig avslutad, produktion av information. Det kommer alltid att finnas någonting att förbättra och lägga till och korrigera.

Författarnas huvudsidor. Varje författare har en huvudsida som man klickar sig fram till i menyn ovan, under konstverket. På huvudsidan finns en kortbiografi till vänster och en urvalsbibliografi, under rubriken "bibliografiskt", till höger. Om man vill skriva ut de här båda texterna trycker man på "utskrift" till höger om författarnamnet och får då fram en utskriftsvänligt redigerad text i pdf-format (vilket alltså betyder att man måste ha Acrobat Reader installerad på datorn). Här är det bara att aktivera utskriftsfunktionen. Så småningom kommer det att finnas utförligare "Liv och verk"-texter åtkomliga i menyn under författarporträttet, men just nu gäller detta bara Dan Andersson (en text utgående från Tommy Danielsson, Dan Andersson: visor i tacknämelighet 2001). Det är också tänkt att man i menyn ska kunna klicka sig fram till utförligare bibliografier (rudimentära ansatser finns för Ivan Oljelund, Olle Svensson och Nils Parling). Även ljudfiler (intervjuer och annat) kommer med tiden att läggas in här och var. Märk att man måste återgå till Västerbergslagensidan om man vill gå vidare till en annan författare.

Verksidor. Verksidorna har samma grunduppbyggnad som huvudsidorna, och huvudsidornas menyer innehåller en förteckning på de beskrivningar som för tillfället finns tillgängliga. Klicka på den du vill ha fram. Till vänster ligger en kortare beskrivning och till höger viss bibliografisk information – och skriver ut gör man som vanligt via "utskrift" till höger om rubriken. Men dessutom ska man absolut inte glömma "Detaljbeskrivning" i menyn. Här ligger en betydligt mer omfattande beskrivning av verket i fråga, en beskrivning som noga följer verkets uppbyggnad och återberättar innehållet kapitel för kapitel, avsnitt för avsnitt – eller dikt för dikt om det är fråga om en diktsamling. Här kan man alltså påminna sig redan lästa verk eller orientera sig mer ingående om författarskapen (för framtida läsning eller forskning). Men naturligtvis ska man inte läsa beskrivningarna i stället för verken – då gör man sig själv en otjänst. Beskrivningarna innehåller också utdrag ur verken, och inte minst där kommer man att bli klar över fördelarna med att gå till källan. Eventuella tonsättningar kommer att vara åtkomliga bland annat från de aktuella diktsamlingarnas verksidor. Märk att man måste återgå till författarens huvudsida om man vill gå vidare till nästa verk.

Visor. Här finns de inspelningar som hittills är gjorda för Litteraturberget med tonsättningar av lyrik från regionen. Det enda man behöver göra är att klicka på blåmarkerad text i högerkolumnen (och se till att man har ljudkort och audioprogram installerade och högtalare inkopplade).

Övriga sidor. Sidorna "Lokalrevy", "Dagsvers" och "Unga författare" befinner sig på planeringsstadiet. I de båda första fallen är det fråga om att uppmärksamma och beskriva ett par verkligen flyktiga och regionsbundna litterära genrer, i det senare om att bereda en publiceringsmöjlighet för traktens framtida skribenter.